Publicerad i SvD 2003 07 14
Så har då Partenonfrisen - av engelsmännen spefullt benämnd the Elgin Marbles - kommit på Sverigebesök, om än tillfälligt till SvD Kultur. En kommitté har bildats för att förmå britterna att återlämna frisen till Aten. En av bildarna är den nya chefen för Statens försvarshistoriska museer. Kanske skall detta tolkas som en beredvillighet att därifrån återlämna danska och andra krigsbyten, om det skulle krävas? Förmodligen inte, men sprängstoff har redan monterats med kravet att Nationalmuseum skall överlämna sin ikonsamling till "ryska kyrkor". Det officiella Sverige står illa rustat att möta denna välkomna diskussion om var kulturföremål har sin rätta plats. Inte främst för att vår historia gett oss stora skatter, som knappast har sitt ursprung i detta land av malm och skog. Inte heller för att vår moral är sämre än andras. Problemet är att den svenska kulturpolitiken visar brist på eftertanke och konsekvens. Retoriken svär svårt mot våra egna regler för kulturföremål.
Å ena sidan den moraliska korrektheten. Frikostighet med andras ting, som till exempel frisen. Nu finns det ett internationellt regelsystem för återlämnande av kulturföremål som utan riktiga tillstånd hamnat hos samlare - eller i vissa fall museimontrar - i Västerlandet. Sverige har varit minst sagt tvehågset till detta system. Bra är visserligen att godtrosförvärven av stulen egendom just har avskaffats, till nytta inte minst för många kyrkor och museer som berövats mindre kända konstverk och nu slipper köpa eller processa tillbaka dem, men med denna sak har det inte brådskat (förslag 1995, verklighet 2003). År 2002 accepterades visserligen 1970 års Unescokonvention om illegal handel (jämför årtalen), men med en lättnadens suck konstaterades att inga svenska regler behövde ändras. Den mer skarpslipade 1995 års Unidroitkonvention skulle tvinga även Sverige att återlämna stulna och hit illegalt exporterade kulturföremål. Men i Kulturdepartementets hyllor ligger den stilla. Å den andra sidan ett trångsynt värnande om det egna. Den illegala utförseln från Sverige har föranlett mängder med utredningar, uttalanden och "krafttag" för att reglerna skall följas. Men hittills har ingen minister eller museichef ifrågasatt reglernas enda syfte, att i sann protektionistisk anda se till att inget lämnar landet. Vad som sker med föremålen här synes däremot likgiltigt. Massavlutningen av möbler varken kunde eller kan förhindras. När en nationalklenod som Karl döves sigillstamp för något år sedan gick under klubban demonstrerades tydligt hur futila de nuvarande utförselreglerna är. Hade det varit bättre att stampen hamnat i ett bankvalv på Norrmalmstorg (alltså fullt legalt) än i en monter på till exempel British Museum?
Denna artikel är en plädering för bättre regler. Vi borde göra kulturföremål tillgängliga för allmänheten och skyddade mot omvandling och förstörelse, hellre än att drömma att allt detta ordnar sig nog, bara föremålet inte förs ut illegalt.
Vill vi återfå det av vårt kulturarv som ändå hamnat utanför gränserna, borde det vara naturligt att ha ett motsvarande åtagande gentemot omvärlden. De länder i Asien, Afrika och Sydamerika vars ömtåliga kulturella och religiösa föremålsbestånd dagligen dammsugs till Västerlandet behöver regler om återlämnande.
Men Partenonfrisen då? Skall inte historiska orättvisor repareras? En fördel med ett genomtänkt regelsystem är att det gör det i viss mån möjligt att hantera även moralfrågor, nämligen med skepsis inför det retroaktiva. Ju längre tid som gått dess tveksammare med återställande ingrepp idag. Att föra ett längre resonemang om Elgin medges inte här, men till skillnad från många andra skaffade han sig åtminstone samtycke till vad han gjorde från dåtidens makthavare. Också den svenska stormaktstidens erövringar kan bedömas med olika mått. Silverbibeln köptes av De la Gardie innan den donerades. Det är en viss skillnad i förhållande till om universitetskanslern själv skulle ha deltagit i Pragrovet. Det regelsystem jag skulle vilja se är mer kallsinnigt till moral än till tillgänglighet och bevarande i ursprungligt sammanhang. Ur denna synvinkel är Partenonprojektet tveksamt. Det lär inte vara tal om att återmontera metoperna på templet. Fler lär se frisen i London än i Aten.
Den bästa insatsen görs om man motverkar det moderna rofferiet från tredje världen. Svenska ministrar, museichefer och andra som har makt över sådana ting borde verka för att dessa pågående orättvisor med kraft bekämpas också i vår svenska rättsordning. Om vi finge en realistisk och fungerande lagstiftning till förmån för vårt eget rörliga kulturarvs tillgänglighet och goda bestånd vore det inte heller ur vägen. Thomas Adlercreutz är jur kand och författare till Kulturegendomsrätt. En kommentar till kulturminneslagen. Tidigare inlägg 21/5 och 5/6.
Thomas Adlercreutz
Thomas Adlercreutz är jur kand och författare till "Kulturegendomsrätt. En kommentar till kulturminneslagen"
Tidigare inlägg 21/5 och 5/6
<< Tillbaka
www.svenskaparthenon.se